Det var ett tag sen man knåpade ner något här. Det är helt enkelt så att jag inte haft så mycket nytt att fundera över. Bara en massa gamla repriser, och behovet av att tjata har inte funnits..;P Skit samma, mer än så här blir det inte! Förutom att jag haft en helt underbar helg..;P

Snacka om att livet kan vara som en berg och dalbana. Träffade hjärtat igår och det var hur mysigt som helst    och det var faktiskt på hennes initiativ. Jag tycker det fanns många positiva tecken, inte minst var hon kramig och "pussig" vilket kändes helt fantastiskt. Nu är det ju bara att hoppas på att det inte vänder till något negativt, vis av erfarenhet vet jag ju att bakslagen brukar komma som på beställning men jag hoppas innerligt att det INTE blir så den här gången! Det känns bara så förbannat tomt och tråkigt när jag inte har henne i min närhet, och jag hade verkligen hoppats på att få ha henne nära för lång tid framåt. Nu är allt så väldigt ovisst, och det tär något otroligt på både kropp och själ. Det känns verkligen att jag sliter ordentligt ont just nu. Är inte helt säker, men jag tror inte hon säger riktigt hela sanningen om varför hon känner och gör som hon gör, men om hon bara kunde prata om det är jag övertygad om att vi skulle hitta en lösning på eventuella problem. Det kan ju givetvis vara optimisten i mig, men om man inte försökte hitta de positiva glimtar som finns hade man väl lika gärna kunnat ge upp. Och det är jag inte beredd att göra än. Sen kan jag inte sluta att förundras över hur omogna vissa människor kan vara, vi är ju inte 13 år längre. Och för att inte riskera att någon tror att det är hjärtat jag menar är det bäst att jag är tydlig med att det är någon helt annan jag syftar på. Fattar inte hur en vuxen människa kan bete sig så fruktansvärt omoget, men det är väl så, alla blir aldrig äldre än en viss ålder  

Sitter förövrigt och kollar på premiären för damernas skidskyttesäsong. Ingen sport jag varit speciellt jätteintresserad av. Men va fan, om en av världens bästa skidskyttar är från samma hemby, ja då är det svårt att låta bli att titta. Måste säga att dom gör det bra, personligen hade jag nog inte haft en träff även om jag sluppit motluten och bara behövt åka utför..

Måste skriva ett inlägg om sanning och osanning.  Måste säga att jag verkligen inte förstår mig på folk som ljuger. Visst alla har säkert dragit någon lögn, men det är inte det jag menar, utan de som ljuger om värre saker och mer ofta. Förstår dom inte själva att de flesta lögner genomskådas?  Vissa männsikor verkar tro att de kan ljuga ihop precis vad som helst och hur det överhuvudtaget kan komma sig att dom verkar tro att de dom ljuger för är idioter kan jag inte begripa. Man behöver inte vara överintelligent för att genomskåda vissa människors lögner och intentioner. Har råkat ut för det några gånger i livet och tyvärr brukar jag hinna säga lite för mycket innan jag lyckats genomskåda dom, fast det gör inte så mycket när jag ändå i slutändan kan stå rak i ryggen och veta att mitt samvete åtminstone är rent. Har de senaste året/åren rensat bort en del "vänner" som inte kunnat hålla sig till sanningen. Bland annat en som jag umgicks frekvent med men som det kom fram att han ljugit och pratat skit om mig. Visst han ställde upp med hjälp när det behövdes, men det var han inte ensam om. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet han hörde av sig och ville ha hjälp, jag ställde alltid upp. Bland det värsta som kommit fram om honom är att han pratade med folk och sa att han trodde att jag varit inblandad i en stöld av en moped han fått stulen. När dessa anklagelser uppdagats ställde jag han mot väggen, och som den arrogante person han är lyckas han dupera en och komma med en (bort)förklaring. Men jag har alltid sagt att sanningen kommer alltid fram, det är bara en fråga om tid. Och så slutade det även i detta fallet. När lögner täcks med nya lögner ökar ju riskerna bara lavinartat. Jag menar, det räcker med en tveksamhet i en lögn för att det ska täckas med ytterligare en, som även denne innehåller något tveksamt, och då är hjulet igång och tillslut kan dom inte täcka upp längre. Och helt plötsligt är alla inblandade förlorare. För hur bra det än kan kännas att man haft rätt och stolt kan stå rakryggad för vad man sagt och gjort, känns det ju ändå bittert att lögnerna ändå hunnit förstöra så mycket innan sanningen kommit fram. Dessa lögner kan ju i värsta fall fått andra att fatta beslut och baserat på felaktiga grunder kan det ju hjälplöst förstört något helt i onödan och gjort vissa saker oreparabla.

Något blev fel med mitt förra inlägg.. Det fattas en jävla massa text i det.. Det retar mig något fruktansvärt!

Något jag försökte säga var att jag är den jag är, och de som känner mig kan bekräfta, och de som inte känner att det är värt att lägga ner tid på att lära känna mig personligen, har därigenom diskvalificerat sig själva från att överhuvudtaget ha rätten att få ha någon åsikt. Som sagt, jag har alltid varit en känslomänniska, när jag är arg skriker jag och när jag är ledsen så gråter jag. Men för tillfället kan jag tala om att jag varit skrämmande lugn och detta beror säkert på något. En person som för mig är otroligt viktig påstod att det berodde på personlig mognad. Men det får stå för den personen. Jag försöker att ALLTID vara ärlig, och min trovärdighet förlorar bara på att jag själv ska göra bedömningar av mitt eget handlande, så det får andra stå för. Jag kan bara säga att för min egen del är mitt samvete fullständigt rent, och jag tänker då definitivt INTE ha dåligt samvete. Andra får bedömma rätt eller fel, var människa får sköta sig och hoppas att omgivningen förstår och inser vad som avses. Vill inte på något vis påstå att jag är felfri på något sätt, ej heller att jag söker sympatier. Det är inte riktigt jag, att söka sympatier eller att folk ska tycka synd om mig, jag har som jag tidigare skrivit i denna blogg alltid varit åt hållet att, ensam är stark. Men just nnu måste jag erkänna att jag inte på något vis känner mig stark! Jag hade trott att hjärtat skulle flytta till mig, och där igenom hade jag en hel massa planer för hur vi skulle skapa ett GEMENSAMT hem, hittils har jag inte brytt mig speciellt mycket i möblering eller inredning. Detta just för att hon skulle få känna sig delaktig. Okej, jag ska väl erkänna att inredning inte är min starka sida, men det är ändå inte hela sanningen. För mig känns det viktigt att den man ska dela hemmet med känner att den är delaktig, och inte bara känner att den gör något för någon annan. Ett hem skapar man tillsammans, och som det är just nu har jag en bostadsadress men det är ändå inte ett riktigt hem. Det är en bostad som jag delar med min hund. Och min högsta önskan är ändå att ha någon att skapa ett HEM med. Ensam är inte stark, inte alla gånger i alla fall...

Måste säga att jag är ordentligt kluven. Vet inte vem eller vilka jag kan lita på. Eller, jag vet vilka jag kan lite på, men är inte helt säker på vilka jag INTE kan lita på. Vet heller inte säkert vilka som läser här, vilket gör att jag inte är helt hundra på vad jag kan skriva, då jag misstänker att det finns de som gör allt för att påverka hjärtat att göra slut med mig. och det är inte utan att åtminstone jag misstänker att det finns ett eget intresse i just den frågan. I den här jobbiga situationen gör det inte direkt saken bättre av att jag inte vet riktigt vilka jag kan lita på och inte. Kan kanske vara läge att skydda mina in lägg med lösenord?

  Att jag är en känslomänniska är ingen hemlighet för någon, är jag arg så skriker jag och är jag ledsen så gråter jag. Så har jag alltid varit, men den här gången har jag varit skrämmande lugnn och jag VÄGRAR ge någon något negativt i det här läget! Jag vet vad jag vill, och jag är fortfarande den jag är, sedan får folk tro precis vad dom vill. De som tagit skig tiden att lära känna mig skulle bekräfta att jag är en känslomänniska, att jag däremot skulle vara så "cool" som jag är nu är nog en överraskning för de flesta. Det finns en person, som förövrigt betyder mycket för mig, som påstår att det tyder på personlig mognad men det får stå för henne. Jag menar, det är inte min sak att avgöra, hur jag är får andra bedömma för om man gör det själv förlorar man bara i trovärdighet. Jag försöker  så länge det bara är möjligt att vara ärlig, och jag tänker inte ljuga för att kunna behålla en kärlek, detta eftersom min åsikt alltid varit att sanningen alltid kommer fram, det är bara en fråga om när! Men som sagt, det här är mina åsikter och funderingar, någon annan kanske har en annan sanning, men mitt samvete är då rent!

Varför gör en människa så här? Kan inte förstå varför en människa kan såra en så här ruskigt mycket, vad är syftet? Det är inte första gången som den här personen snärjer in sig i osanningar och ställer till med problem för mig, till större delen obefogat. Tidigare har h*n varit djupt ångerfull. Personens handlande har flera gånger slutat med att andra människor utifrån har hotat mig, och det har h*n sagt att h*n mått dåligt över, men ändå upprepas det, gång på gång. Hade ett långt och förtroligt samtal med en människa jag bara är bekant med, men helt otroligt vad bra hon var att prata med! Hon hade mer förståelse för mig och min situation än vad tex min flickvän har, eller för den delen har haft. Hon, alltså den jag pratade med är intelligent nog att förstå att det var något som inte stämde med hela situationen som beskrevs. Lite struligt inlägg det här, men det är lite svårt att förklara utan att säga för mycket.

Funderar förövrigt på att lägga ner detta bloggande, ibland känns det bara jobbigt. Även omjag började skriva för att få ur mig en del skit, så har jag upptäckt att det inte allt för sällan är för jobbigt även det! Kanske lika bra att lägga ner skiten och bara gräva ner sig..

I morse kändes det mesta ganska bra. Ända fram till i kväll.. Fick ett mail från en adress jag inte känner igen och det var verkligen inget roligt innehåll i det. Det visade på saker som verkligen sårar mig djupt in i själen. Utan att säga för mycket har jag pratat med hjärtat om det, och på något konstigt vis tror jag på vad hon säger. Naivt? Kanske, men det lär ju visa sig. Just nu känner jag mig mest bara kluven..  Vet inte riktigt vad man ska tänka eller känna, och det är jobbigt som fan! Blir alldeles skakis när det blir så här, men jag har bibehållit lugnet och inte låtit det ta överhanden. Tur att det finns något som är positivt i alla fall. Känner mig ganska tom så det blir nog inte så mycket mer än så här ikväll...

Hur kan det komma sig att det är så tärande att bla slitas mellan hopp och förtvivlan? Ibland är och känns det positivt, men eftersom jag nästan alltid tänker ett eller två steg framåt kommer funderingarna och det slutar oftast med att det mesta känns hopplöst och negativt igen, man ska tänka positivt sägs det men man måste ju ändå vara realist. Och ska man se realistiskt, så finns det nog inte så mycket att hoppas på. Läste en gammal väns blogg precis och han sköter sin dementa mor tills hon kan få plats på ett lämpligt boende. Han beskrev att han är konstant trött och funderade över varför. Jag tror det beror på att han säkert sliter ordentligt ont rent psykiskt av att se sin mor i ett skick han förmodligen aldrig tänkt sig att hon skulle hamna i. Trots att han har yrkesmässig erfarenhet av demens är det ju faktiskt inte samma sak när man drabbas som anhörig, när man jobbar kan man, eller ska i alla fall kunna, lämna jobbet på jobbet om man säger så. Men nu då, när det det är en anhörig hur gör man då? Det är ju inte bara att släppa!

 Kan tänka mig att min vän känner ungefär som jag, trots att orsakerna är så fullständigt olika. Jag kan många gånger känna mig fullständigt orkeslös utan att ha gjort något och jag tror att när man brottas med saker som är psykiskt jobbigt tär det på den fysiska orken lika väl. Som jag skrev i början av inlägget så tär det att slitas mellan hopp och förtvivlan, såväl psykiskt som fysiskt. Jag är ofta mer trött i både skalle och kropp nu än när jag jobbat 14-16 timmar. Det är i min värld inte helt logiskt att vara fullständigt slut trots att man inte gjort speciellt mycket, samtidigt som man kan jobba 16 timmar utan att det märks speciellt nämnvärt, det har till och med hänt att jag jobbat 25 av 29 timmar och ändå varit fräschare i kroppen än jag är många dagar just nu.

Har en person som står mig nära som säger en sak, men visar inte med tillstymmelse av handling samma sak. Personen i fråga verkar inte kunna sätta sig in i andras situationer, alternativt vill den inte göra det. Vilket som är det inte allt för sällan jävligt jobbigt och det är lite det jag menade med att slitas mellan hopp och förtvivlan. Jag kämpar på så mycket jag bara kan, jag vill verkligen tro på vad den här personen säger, men det är sannerligen inte lätt när orden inte bekräftas i handling.